Denna debattartikel publiceras i dagens Aftonbladet. Denna version är något längre än den som publiceras i tidningen.
Kritiken mot den kinesiska regimen som rensar ut oliktänkande genom övervakning, fängslanden och tortyr är stark. I Sverige riktas kritiken framför allt mot den internationella och den svenska olympiska kommittén, IOK respektive SOK, för deras passivitet. Även svenska elitidrottare har ställts inför skranket. Men få eller ingen ifrågasätter de sponsrande företagens ansvar.
SOK:s generalsekreterare tillika IOK:s första vice ordförande Gunilla Lindberg har med all rätta fått ta emot horder av kritik för sin undfallenhet inför Peking-OS. Trots larm om övergrepp, fängslanden och tortyr mot oliktänkande från den kinesiska regimen, som också bekräftas i färska rapporter från Amnesty och Human Rights Watch, vägrar SOK respektive IOK att ta i frågan. Det i sig är anmärkningsvärt.
Även svenska elitidrottare har under året stått i skottgluggen för kritik. Bland annat har Liberala ungdomsförbundets ordförande Frida Johansson Metso krävt att höjdhopparen Stefan Holm bojkottar OS. Måndagen den 4augusti uppmanade hon på Aftonbladets debattsida svenska OS-deltagare att använda gnuggtatueringar med budskap under OS. Visserligen är Stefan Holm en stor idrottsman men att tro att han eller så hela svenska OS-landslaget skulle kunna påverka den kinesiska regimen känns naivt.
Sommar-OS är det största idrottsevenemang som existerar. Miljarder och åter miljarder kronor omsätts. Utan stora feta sponsorkontrakt skulle ett OS, så som vi är vana vid, aldrig kunna genomföras. Multinationella bolag pumpar in pengar och kalkylerar sedan att kamma hem de satsade pengarna – och mer därtill – genom stärkta varumärken och ökad försäljning.
Frågan är om företagens varumärken stärks och om det leder till ökad försäljning i samband med detta OS. Tänk dig scenariot att demonstrationer utbryter på eller i anslutning till en OS-arena, att ett lag eller en enskild idrottare gör någon form av protestaktion eller att kravaller utbryter i Peking. Eller att fortlöpande avslöjanden om missförhållanden drar ljuset från det sportliga och bilder med sponsrade idrottsmän blandas med tortyrbilder. Eller att det utbryter en diskussion om företagens ansvar för att påverka den kinesiska regimen. Vilket företag vill skylta med sitt varumärke då?
Det är alltså här nyckeln till att påverka Kinas ledning finns. Företagen. För utan pengar blir det inget OS. Och hur ädelt man än vill att ett olympiskt spel, sprunget ur den grekiska antiken, ska vara är det när allt kommer till kritan ”money talks” som gäller.
Se bara när Tyskland halkade ur A-gruppen i ishockey-VM. Vad hände då? Jo, eftersom huvudsponsorn var tysk gjordes systemet om så att fler lag fick vara med i A-gruppen – och huxflux var Tyskland med igen.
Ser man till den svenska OS-truppen så sponsras den bland annat av ATG, Nordea, Vattenfall och Ericsson. I ljuset av de protester som följde när OS-facklan fördes världen över i våras var företagens ansvar uppe för diskussion. Då var det bara Vattenfall som öppet tog avstånd från kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och som genom ett samarbete med Amnesty International ska arbeta för att deras kunder och personal får ta del av situationen i Kina.
Det är dock få som ropat på att få ställa företagen – svenska och utländska – till svars. Det är förvånande. I tider då corporate social responsibility, CSR, det vill säga företagens samhällsansvar debatteras flitigt är det få röster som har riktats mot sponsorerna av OS. Vad har de multinationella bolagen för ansvar att påverka förhållandena i Kina inför OS? Det är ju trots allt de som sitter med trumf i hand – pengarna.
Så svenska sponsorer jag riktar frågan till er; vad har ni gjort för att påverka den kinesiska regimen? Har ni tagit några initiativ till att påverka IOK och SOK, till ett eget eller gemensamt utspel tillsammans med er sponsorer, att uppvakta Kina eller andra globala företag och stora sponsorer av OS?
Mattias Josefsson
Diplomerad kommunikationsstrateg vid Berghs i Stockholm
Sagamo 